Ett tag i mitt liv levde jag enbart på lögner, lögner lögner lögner. Jag ljög om allt jag gjorde, bara för att kunna få träna så mycket som möjligt och äta så lite som möjligt. Här är några gamla bilder som ni säkert kommer gapa åt när ner ser för shit vad jag såg ut som en zoombie. Idag förstår jag vilket helvete jag satt mina nära och kära i, kompisar som jag tvingade inte säga till någon när jag skippade middagen, min mamma som försökte hjälpa mig varje dag in och ut fast att jag bara avisade. Det gör ont att skriva dessa ord men känner att jag måste få ur mig dom.  

Jag kan inte fatta att jag: 

Ljög om att jag skulle äta med kompisar bara för att slippa äta 

Ljög om att jag äter maten uppe på mitt rum fast att jag i själva verket spolade ner maten i toaletten 

Ljög om att jag skulle sova tidigt, men det var bara för att jag skulle kunna träna när mamma och pappa sov 

Ljög om att jag hellre gick ut och gick tidigt på morgonen eller sent på kvällen, men de var för att jag skulle kunna spy utan att någon märkte.  

Frågan är varför göra detta bara för att se ut som ett levande skelett? Den frågan ställer jag mig själv idag.